På något konstigt sätt hade jag hamnat på en fest hemma hos en utav min skolas populäraste tjejer, Ronja. Jag vet inte varför jag gick dit utan gjorde det mest för att min enda och sanna vän skulle slippa gå dit ensam. Hon hette Jennifer och hade varit den enda som brytt sig om mig enda sedan första klass, den enda som överhuvud taget hade sett mig och tyckt att jag var värd någonting. Hon var den enda som alltid bara hade brytt sig om vad som fanns inom mig och förmodligen den enda som hade gett mig en chans att visa. Ingen annan kände mig. Ingen på hela jorden förutom Jennifer och Teddy. Fast det var länge sedan, så han känner mig i och för sig inte längre.

Det hade varit läskigt att lämna dagis och börja i en ny skola för jag visste att jag och Teddy inte längre skulle få vara tillsammans. Han hade alltid accepterat mig för den jag var och aldrig ifrågasatt mitt utseende eller klagat på mina glasögon eller gjort någonting alls som varit dumt mot mig. Teddy hade alltid varit den perfekta vännen, så när jag visste att han skulle försvinna från mig så blev hela världen en skräckfilm. 

Jag stod i ett hörn och tröck med ett glas i handen. Jag visste inte vad det innehöll för jag hade inte smakat, det var någon konstig kille som hade gett den till mig på en plastbricka, så som man ser att dom rika gör i filmer, men det här var inte alls lika glamoröst. Jag vågade inte smaka, så jag stod bara där och låtsades att den var jättegod, drycken.

Ingen pratade med mig, ingen märkte mig. Ingen förutom killen med plastbrickan hade nog sett att jag var där. Också Jennifer då förståss, men hon var fullt upptagen med Andreas, anledningen till att jag hade följt med henne.

Och där var han. Mitt ibland alla främmande människor med perfekta ansikten och de senaste märkeskläderna och perfekta frisyrerna så stod han. Vackrare än alla andra. Det vackraste jag hade sett. Mycket sötare än vad jag mindes honom från dagis. Teddy. Min bästa kompis Teddy som förmodligen hade glömt att jag fanns.. Han skulle förmodligen inte märka mig, och om han gjorde det skulle han nog bara skratta och undra vem fan som hade bjudit henne, glasögonormen som hade stått med samma glas i handen hela kvällen. Men det var det ju i och för sig ingen som visste, för ingen brydde sig. Teddy var en av dem nu. Han var fienden. Annars skulle han väl inte vara här? Mitt ibland alla som förstört mitt liv. Prata med dem, skratta med dem, inte ägna en tanke åt vart jag tog vägen efter dagis. Bara skratta och titta på mig och skratta och peka som alla andra.

Jag bara väntade på ögonblicket då våra ögon skulle mötas och han skulle brista ut i skratt och alla andra också och då skulle alla märka mig och så skulle det bli precis som det var i skolan. Ett helvete. Fan, vad gjorde jag egentligen där? Jennifer hade klarat sig själv, hon är ju endå inte med mig..

Jag stod som ett fån och glodde på Teddy utan en tanke på hur odiskret jag var. Plötsligt vände han på huvudet. Våra ögon möttes. Vi tittade på varandra länge. Hans bruna ögon glänste i skenet från den enda lampan som var tänd i det mörka rummet där alla dansade och svettades. Världen tystnade för en sekund. Han släppte inte blicken från mig. Fan, fan, fan vad pinsamt. Vad är det för fel? Jag bröt ögonkontakten och försvann in i folkmassan, försökte hitta en toalett. Behövde andas. Behövde vara ifred. Jag rusade runt bland alla människor och frågade efter toaletten men ingen svarade. Ingen lyssnade.

En varm hand på min axel. Ett andetag i min nacke. En viskning i mitt öra.

"Engla, min ängel.."

Jag andades fort, vände mig och där stod han. Teddy, min bästa vän. Min Teddy. Jag undrade snabbt hur han vågade lämna ut sig själv genom att prata med med mig, men han verkade inte bry sig det minsta om vad andra eventuellt skulle tycka. Han bara sa det. Som om det inte hade gått en massa år utan allting fortfarande var som i sexårs. Engla, min ängel. Så hade han alltid sagt när vi var små. Han hade låtit mig vara en ängel, hans ängel, hela tiden, genom alla år. Ingen hade någonsin fått mig att känna mig så speciell..

Jag mötte upp hans bruna ögon igen. Han log. Jag log tillbaka. Jag var så glad att se honom att en tår trängde fram ur mitt öga. Han torkade bort dem utan att släppa ögonkontakten.

"Hej" viskade han i mörkret. Jag kunde inte höra honom på grund av den höga musiken, men på hans läppar kunde jag läsa vad han sa.

"Hej" viskade jag tillbaka.

Han tog min hand och drog mig genom folkmassorna och upp för en trappa, ut genom en dörr, letade fram två par skor som tillhörde några som vi förmodligen inte kände "Här!" sa han och räckte mig skorna, jag satte på mig dem utan att tveka, trots att jag visste att det var dumt. Han öppnade ytterdörren och drog med mig ut. 

"Engla.." viskade han och satte sig ner på en bänk. Han tog med handen på bänken för att visa att han ville att jag skulle sätta mig brevid honom.

"Ja, Teddy.." viskade jag tillbaka, han svarade med ett leende som jag så väl kände igen, trots att vi inte hade pratat på nästan 10 år.

Vi satt tysta ett tag, jag kände mig dum men visste inte vad jag skulle säga. Vad sa man till någon som man inte har träffat på 10 år? 10 långa, ensamma år i ett helvete. Som om han kunde läsa mina tankar tog han första steget till att inleda någon slags konversation.

"Fan.. det var länge sedan, hur mår du? Vi var ju typ sju år sist vi hälsade på varandra. Vad har hänt sedan dess?" Han lät glad och log igen.

"Jaa.. det var ju det" började jag osäkert. "Jag mår.. bra. Durå? Mmmm... det var ju när du flyttade, typ."

"Ja, det måste ha varit det.. jag mår bra också. Eller typ, iallafall.."

"Typ?"

"Nä, det är bra. Mamma och pappa har skilt sig och så. Pappa flyttade ner till malmö så nu är det bara jag och morsan.. hur är det med dina föräldrar?"

Vad skulle hon säga nu? Hans föräldrar, hans oskiljaktiga kristna föräldrar hade skilt sig. Vad skulle man svara då?

"oj.. vad tråkigt.." nej, vad dum hon kände sig. Det var helt fel svar. Hon var inte värd Teddy, han var för snäll för henne. Han borde inte ha tagit hennes hand i festmörkret. Han borde inte ha låtit folk se att han kände glasögonormen, hon visste ju vad han kunde utsättas för om han var kompis med henne. Hon visste hur det hade varit för Jennifer i början, Jennifer som inte brydde sig om allas skitsnack och tillslut blev accpeterad endå för att hon ser bra ut. Men Teddy kanske inte är som Jennifer längre.

"Ja, men jag klarar mig. Det är helt okej faktiskt." svarade han bara och log igen.

En tjej kom utramlandes från huset där festen var, hon var full och kunde knappt gå nerför trappan. Efter henne kom en annan tjej flygandes och Engla visste mer än väl vilka båda var. Den ena var Ronja och den andra var hennes bästa kompis Johanna. Det var dom som hade gjort Englas liv till ett helvete. Allting var deras fel. Stackars Teddy..

"FAAAN TEDDYYYY, vad gör du här ute???" vrålade Ronja och började stappla mot bänken fram till Teddy, det var som om hon inte hade sett mig.

Teddy reste sig upp och gick för att hjälpa Ronja fram till bänken.

"Vem fan är hon?" Fräste Ronja och pekade på mig. Hon kände tydligen inte igen mig efter allt hon hade druckit ikväll, och det var väl lika bra det.

"En gammal kompis" svarade Teddy bara och hjälpte henne att sätta sig ner på andra sidan om honom. Johanna satte sig på backen framför dem och började plötsligt skratta hysteriskt.

"Håll käften för fan" vrålade Ronja och tittade mordiskt på Johanna som genast tystnade och blev allvarlig. Hon tittade på mi, från huvudet och enda ner till fötterna. Och då plötsligt skrek hon högt.

"VAD FAAAAAAN! VARFÖR HAR DU MINA SKOR?!"  Jag tittade ner på mina fötter och kom på att jag inte hade hittat mina skor och fått dessa av Teddy. Jag visste inte vad jag skulle svara utan blev bara väldigt nervös.

"Jag gav dem till henne, vi hittade inga andra, har du några problem med det eller? Du har ju också någon annans skor på dig." Teddy lät arg.

"vafan..." viskade Johanna och reste sig upp, tog Ronja i handen och gick in.